Rubin och Hildegards första gemensamma hem var bagarstugan hos Rubins föräldrar, Frans och Selma Jonsson i Betsele. Där bodde de från Alidas födelse i februari 1916 till hösten 1919 då de flyttade till Joelstorp, på andra sidan av älven. Under tiden de bodde i bagarstugan, i februari 1918, föddes även deras andra barn, David.
Tyvärr finns ingen bild därifrån tillgänglig. En bild av Selma Jonsson med fem generationer ättlingar finns här.

Rubin fick kontrakt på Joelstorp i mars 1918. Vid flytten dit hösten 1919 hade det föflutit två somrar som säkert varit slitsamma för att hinna med allt möjligt. Hur det såg ut med byggnader, mark och annat är dessvärre inte verifierat.

Man har väl anledning tro att stugan vid flytten var klar till det yttre, och invändigt så pass att det gick att bo där. Kanske också något med ladugården. Kanske ett litet potatisland.

På hösten 1919 bestod familjen av fyra personer - Rubin, Hildegard, Alida och David. I mars 1920 föddes Agda, deras tredje barn. Men det var ändå relativt gott om plats i stugan då, i jämförelse med hur det skulle bli senare när familjen bestod av 11 personer.

År 1920 på våren kom också den första kon - Snällros - till Joelstorp, en stor och spännande händelse. Men hon skulle ju också ha mat och husrum till vintern. Såvitt vi vet gick det också. Snällros var LYCKAN!

Hur stort var bostadshuset på Joelstorp? Det skedde en ombyggnad år 1936-37. Dessförinnan uppskattas den uppvärmda ytan ha varit cirka 40 kvm. Inte stor med dagens mått, men stor nog att härbergera en stor och duktig barnaskara.

Alltnog, tiden gick, barnen blev fler och den odlade marken större. Barnen kunde hjälpa till med arbeten på gården. Pojkarna fick sedermera börja med skogsarbete och flickorna kunde börja med pigtjänster. Ur dagens perspektiv gick det fort!

Snällros fick kalvar och tillvaron växte liksom tilll sig, på olika sätt. Livet var inte bara en dans på rosor. Brist på pengar, mat och vatten, dåliga skördar och kalla vintrar var inslag som ibland gjorde att föräldrarnas förhoppningar höll på att gå om intet.

Om man sammanfattar läget för barnen under uppväxttiden, fram till konfirmationen, hade man det hyggligt bra i jämförelse med andra barn på småbruk och kronotorp.

Traditionellt flyttade vi ut till "boa" på våren och sov där. Vi var nog myggens huvudsakliga skafferi.

Föräldrarna sjöng ofta - solosånger. Repertoaren innehöll visor, sånger och dramadikter från bygderna. Hildegard hanterade ju gitarren bra och ofta. Var det den gitarren David byggde?

Slutord från Gunnar
Slutar med att kommentera en sak som jag inte förstod när jag var liten och lite större.
Jag tyckte att vår vackra Umeälv på något sätt var en social gräns.
Som vuxen har jag förstått det där om gränser bättre. Men att vara på rätt eller fel sida, hur vet man om man är det? Och vem är domare?

Joelstorp upphörde som föräldrahem i och med skilsmässan 1955.
Rubin flyttade till en lägenhet i Lycksele. Han byggde senare en villa på Forsmyrvägen i Lycksele där han bodde tills han drabbades av sjukdom. Sista två åren tillbringade han på ålderdomshem och sjukhus.

Hildegard flyttade till en inredd bostad i Lennarts småbruk väst på byn i Betsele. Där bodde hon några år tills hon fick en egen pensionärsbostad (stuga) som låg vackert vid älven i östra delen av Betsele.
Där bodde hon till sin död 1970.

Jularna på Joelstorp

Man hade en känsla av att Rubin och Hildegard hade betämt att jularna, de skulle firas riktigt traditionsenligt. Mycket extra av god hemlagad mat och julklappar alla år utom ett, tror det var 1931. Men vi fick en slant så vi kiunde köpa oss en sak.

Julgranen var pyntad med levande ljus och bland annat röda äpplen hängde i den.

Även senare var jularna på Joelstorp något av årets högtid. Som jag minns det från slutet 40 - början av 50-talet samlades släkten där för julfirande. Vi gick över älven vilket jag upplevde som en sjumilavandring, var kanske i femårsåldern då. Efter middagen drack de vuxna grogg på Renat och sockerdricka. Jag satt under bordet och tjatade att jag också ville ha grogg. Till sist fick jag smaka i ett glas - det var jättegott! Antagligen var det bara sockerdricka men det förstod jag inte då.

Tyvärr utnyttjade jag inte möjligheterna att djupintervjua min pappa David om förhållandena i hans barndom. Men under mina 17 år i hans hushåll kom det några sporadiska bilder som etsat sig fast.

När jag frågade varför han alltid kastade i sig maten, även om det inte var bråttom, berättade han att i hans ungdom på Joelstorp var det ofta ont om mat. Barnen hade var sin sked och maten serverades i en stor skål eller kittel. Den som åt fortast gick minst hungrig från bordet.

Han berättade också att när det krisade med mat kunde Rubin ta ned geväret från väggen och gå ut i skogen. Sedan hade de kött en tid framåt.

Jag minns Rubins mamma, "tant Selma". Hon bodde kvar i sitt hem, (där Rubin och Hildegard hade bott i bagarstugan) som togs över av Hilding och Armida Fransson. Hilding var en av Rubins bröder. Tant Selma var en fantastisk berättare. Dessutom rökte hon pipa. Jag brukade hälsa på henne och hon berättade om "vittra" som hon såg sommarnätter dansa ute på ängarna runt omkring. Tänkte vara uppe en natt och titta, men i den åldern sov man om nätterna. När jag blev tillräckligt stor för att vara uppe om nätterna var hon redan borta och jag hade slutat tro på vittra.
Vi köpte mjölken av Armida. Det var mitt jobb att hämta mjölken varje kväll så länge jag bodde kvar i Betsele.